Bostadsbristen i Stockholm
Stockholm har en vision. Den kallas RUFS, vilket står för Regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen, och är vägledande för Stockholms utveckling på lång sikt. Den senaste utgåvan av detta dokument heter RUFS 2010 och klubbades igenom av landstinget i slutet av augusti 2010. På baksidan av dokumentet kan läsas ett kort stycke som sammanfattar vad RUFS spelar för roll:
Den regionala utvecklingsplanen för Stockholmsregionen, RUFS 2010, ska vägleda det gemensamma långsiktiga utvecklingsarbetet i regionen. Utan en regional utvecklingsplan riskerar arbetet att bli splittrat och otillräckligt. Planen uttrycker regionens samlade vilja och beskriver vilka strategierna är för att möta de många utmaningar som väntar. Det handlar om människor. Om hur vi bor och tar oss till jobbet. Om hur vi överbrygger klyftorna mellan oss. Om hur våra barn och barnbarns framtid ska se ut. Stora utmaningar väntar under de närmaste årtiondena. Visionen är att Stockholmsregionen ska bli Europas mest attraktiva storstadsregion.
Visst är det en grann vision? För någon född och uppvuxen i Stockholm eller som har bott här de senaste åren är det ganska enkelt att svara på vad som är ett av de enskilt största problemen med stadens utveckling: bostadsbristen.
Enligt Stockholms stads bostadsförmedling (“Bostadsköns utveckling”) stod runt 400 000 personer i bostadskö vid årsskiftet 2012/2013. Men gruppen “bor hos föräldrar” räknas till dem som redan har ordnat boende, vilket gör det svårt att avgöra hur stort behovet egentligen är.
I en undersökning bostadsförmedlingen gjorde i början av 2011 angav mer än hälften av den dåvarande bostadskön på ungefär 330 000 personer att de var i behov av bostad. I samma undersökning angav 28% (motsvarande omkring 90 000 personer) att de inte hade ett förstahandskontrakt, småhus eller en bostadsrätt vid undersökningstillfället.
För två år sen visade en rapport från Hyresgästföreningen i Stockholm att nästan 69 000 unga vuxna är i behov av bostad i staden.
Borde inte ett vägledande dokument som RUFS ta tillvara på denna kunskap? Tar alla inblandade instanser bostadsbristen på allvar?
RUFS arbetar med tre olika tidsperspektiv, ett kort som sträcker sig till 2020, ett medellångt som sträcker sig till 2030, samt ett långt som sträcker sig ända till 2050. Det har alltså formulerats en idé om vad som ska hända med staden de närmaste 40 åren. Någonstans här bör väl en strategi finnas för minskandet eller till och med avskaffandet av bostadsbristen i Stockholm?
Vid sidan 53 närmar vi oss en sådan strategi, där det heter att byggandet i alla kommuner ska anpassas till den långsiktiga efterfrågan. Denna framtida efterfrågan mäts genom att titta på den förväntade befolkningstillväxten:
Det framtida behovet av bostäder är beroende av befolkningsutvecklingen och det framtida antalet hushåll. […] Antalet hushåll i länet beräknas öka med mellan 175 000 och 260 000 under åren 2010–2030. Det motsvarar ett tillskott på 8 700 lägenheter per år vid alternativ Låg och 13 000 lägenheter per år vid alternativ Hög.
“Låg” och “Hög” är alltså begrepp som genomgående används i RUFS 2010 för att markera två olika tänkbara utvecklingar av befolkningsmängden. Det konstateras senare på samma sida att även ombyggnad av fastigheter bidrar till hushållsbeståndet och detta medräknat anses behovet av nyproducerade lägenheter de närmaste 20 åren ligga på mellan 6 200 och 10 500 per år.
Men var tog den redan existerande bostadsbristen vägen? Alla de som söker bostad i nuläget bör väl också tas med i beräkningen av behovet av bostäder? Via e-post ställdes dessa frågor till Peter Haglund, kontaktperson hos Regionplanenämnden i frågor rörande RUFS 2010:
Hej,
På sidan 53 i RUFS 2010 konstateras ett behov av nyproduktion av bostäder i Stockholmsregionen. Antalet lägenheter som behöver byggas per år för att möta behoven till år 2030 beräknas till 6 200 per år enligt alternativ Låg och 10 500 per år enligt alternativ Hög.
Jag undrar hur detta tar hänsyn till den redan existerande bostadskön på ungefär 330 000 personer i behov av bostad. En strategi för att bygga bort bostadsbristen i Stockholm borde väl rimligtvis inbegripa en reducering av bostadskön till så nära noll som möjligt?
(Detta skulle till 2030 innebära en nyproduktion på ungefär 25 000 lägenheter per år enligt alternativ Låg och 30 000 lägenheter per år enligt alternativ Hög.)
Svaret bekräftar att existerande bostadsbrist inte legat till grund för beräkningarna i RUFS 2010, utan endast den förväntade befolkningsökningen:
Hej, ja siffrorna handlar om hur bostadsbyggandet framöver kan hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen. Men visst finns det en stor bostadsbrist i utgångsläget.
– Peter Haglund, huvudprojektledare för RUFS 2010
Hur stor är bostadsbristen i Stockholm? Som noterat blir det olika siffror beroende på vem som får frågan och hur den ställs, men det är inte orimligt att tänka sig att runt 100 000 personer i Stockholm är i direkt behov av en bostad som inte finns. Detta betyder att om bostadsbristen ska byggas bort under de kommande 20 åren måste ungefär 11 000–16 000 bostäder byggas per år. Det vill säga mer än 75% fler bostäder än beräknat i RUFS enligt alternativ Hög.
Har någon annan reagerat på bostadsbristens frånvaro i kalkylerna? Vad säger de som skrivit remissvar under arbetet med RUFS 2010? Detta arbete har pågått sedan mars 2006 och det bör därför ha funnits gott om utrymme att kommentera denna oroväckande omständighet.
De instanser som skrev remissvar till RUFS under halvåret juni–november 2008 är alltifrån kommuner, kommunala bolag och andra offentliga organ, till statliga organisationer, nämnder samt en mängd intresseorganisationer och företag.
Märkligt nog nämner inte en enda kommun bostadsbristen i sitt svar. Endast Nacka kommun behandlar överhuvudtaget idén att det kanske byggs för få bostäder i Stockholm:
Bostadssektorn kännetecknas idag av för små volymer för att tillgodose de långsiktiga behoven samt bristande flexibilitet och variation i utbudet. Långsiktiga spelregler som ger en större förutsägbarhet behövs. Risken är annars att det trendstyrda och ryckiga bostadsbyggandet fortsätter.
– Remissvar från Nacka kommun, sidan 3–4
Annat än detta finns ingen diskussion kring den existerande bostadsbristen från kommunalt håll. Vilket kanske kunde ha förväntats eftersom det är kommunerna (med stöd från länsstyrelserna som i sin tur får stöd från Boverket – myndigheten för samhällsplanering, byggande och boende) som i slutändan förväntas stå för själva bostadsförsörjningen.
Något som kan ses som en kritik av kortsiktigheten i bostadsplaneringen återfinns på några få ställen i remissvar från andra instanser, t.ex. Stockholm–Arlandaregionen:
Historiskt sett finns det ett starkt samband mellan nivån (i förhållande till BNP) på investeringar i infrastrukturen och produktivitetsutvecklingen i näringslivet. Tänk om landet inte hade haft förutseende politiker på 1800-talet i riksdagen som vågade satsa på en stor järnvägsutbyggnad i det dåtida fattiga Sverige. På motsvarande sätt vågade Stockholmspolitikerna satsa stort på omfattande utbyggnader av kollektivtrafiken i Stockholm under 1950-1960-talen (tunnelbana och pendeltåg), vilket medförde möjligheter till en omfattande bostadsutbyggnad i bostadsbristens Stockholm (idag uppfattas sådana satsningar som inte möjliga, då en alltför kameral syn ofta läggs i vågskålen när möjligheter till samhällsutveckling och ekonomisk tillväxt diskuteras).
– Remissvar från Stockholm–Arlandaregionen, sidan 5
Vare sig det gäller landstinget, kommunerna, de politiska partierna eller tjänstemännen så är alltså samtliga siffror som ligger till grund för det kommande bostadsbyggandet baserade på en förväntad befolkningsökning. Vissa av dessa siffror är väl tilltagna och ser ambitiösa ut, men faktum kvarstår: inga prognoser utgår från att någon bostadsbrist idag existerar.
Människor som vill leva och verka i Stockholm – oavsett om de är inflyttade eller infödda – kommer även fortsättningsvis vara utsatta för andra- och tredjehandsuthyrning, korttidslägenheter och svarta kontrakt, undantaget de med tillräckligt god inkomst för att belånat kunna köpa en bostadsrätt, vilket många gånger sker av nöd snarare än vilja.
Stockholm har en vision som aldrig kommer förverkligas förrän dessa hundratusentals människor har någonstans att bo.
Vad har hänt sedan RUFS 2010?
Stockholms läns landsting fick under 2012 i uppdrag av regeringen att bedöma behovet av nya bostäder i regionen. En hög befolkningstillväxt och ett lågt bostadsbyggande betyder att de siffror i RUFS som ligger till grund för beräkningar av bostadsbehovet inte längre är aktuella. Landstingets rapport till regeringen justerar därför alternativ Låg till att motsvara ett behov av 179 000 (tidigare 175 000) nya bostäder och alternativ Hög till 319 000 (tidigare 260 000) nya bostäder.
Till skillnad från i RUFS 2010 innefattar dessa uppdaterade siffror en uppskattning av existerande bostadsbrist, det så kallade “uppdämda behovet”. Landstinget skriver i sin rapport att “ingen vedertagen metod” finns för att beräkna detta behov, men att det troligen handlar om en brist på mellan 0 och 53 000 lägenheter (sidan 8). Att landstinget överhuvudtaget beaktar siffran 0, det vill säga att det inte skulle finnas någon brist på bostäder alls, framstår som väldigt märkligt. Stockholms stad är den enda kommun som i sitt svar på rapporten också har reagerat på detta och påpekar att det uppdämda behovet ytterligare borde analyseras (sidan 16).
Om det uppdämda behovet av bostäder snarare är det dubbla (runt 100 000) skulle detta kräva i snitt mellan 11 500 och 18 500 nya bostäder per år. Det vill säga 15–30% fler bostäder än beräknat. Men behovet kan mycket väl vara större än så, landstinget skriver själva på flera ställen i sin rapport att kvalitativ statistik om bostadssituationen i Stockholm saknas. Till exempel har ingen folk- och bostadsräkning genomförts sedan 1990 (sidan 13).
Vem i landstinget kan jag kontakta om bostadsbristen i Stockholm?
Tillväxt- och regionplaneförvaltningen:
Hanna Wiik
Telefon: 08-123 144 99
E-postadress: hanna.wiik@sll.se
Förvaltningschef. Ansvarar för förvaltningens samlade verksamhet.
Jan Lindquist
Telefon: 08-123 144 83
E-postadress: jan.lindquist@sll.se
Avdelningschef, Tillväxtavdelningen. Ansvarar för ekonomiska och sociala aspekter på regionens utveckling.
Tillväxt- och regionplanenämnden:
Gustav Hemming (c)
Telefon: 08-737 41 36
E-postadress: gustav.hemming@politik.sll.se
Ordförande. Landstingsråd med ansvar för miljö, tillväxt, regionplanering, skärgård, landsbygd och sjötrafik.
